We don’t know about you, but when we buy a music CD we consider it a friendly invitation for complete strangers to come in and make our computer their personal playground. Install hidden software that hijacks basic components of our system? Open us to attack from viruses and hackers? Sounds perfect!
Remember—only pirates and communists believe in having control over their personal property.
Idag fick jag min fina I heart rootkit-tröja. För egen del så tycker jag den är kul för att den speglar mitt numera ganska ambivalenta förhållande till musikindustrin. Grejen är att jag förut köpte massor med skivor och spenderade en hel del fritid på att spela in blandband och att göra fina fodral till kamrater och detsamma gjorde de. Det här var inget som begränsade mängden skivor som köptes men det gjorde säkert att vi spred ut inköpen över fler små skivbolag.
Det pratas om the long tail; att de som konsumerar skivor, böcker, och så vidare som var för sig är långt ifrån topplistorna ändå tillsammans står för en avsevärd del av den totala omsättningen. Jag vet inte just hur genomtänkt det är men jag tror mycket på den långa svansen och dess möjlighet att påverka trots dess uppenbara avsaknad av gemensam nämnare.
I takt med de stora skivbolagens framfart har också min egen lust att köpa skivor minskat och min konsumtion av skivor är numera begränsad till de jag kan köpa direkt från artisten eller mindre skivbolag. I många fall sporrade av podcasts som har samma inställning.
Sony har på så sätt, med sitt rootkit, inte bara minskat intresset för att köpa skivor från dem utan minskat det för alla cd:s från större skivbolag. Samtidigt, och här kommer min ambivalens in, har de också gjort vad ingenting annat kunde ha gjort för den långa svansen och på sikt tror jag det kommer gynna alla dem som brinner för musik, stora artister som små. Tack Sony ;)
